Sista sommaren

Då var det dags att knyta ihop den här säcken, göra bokslut, avslut och säga hej då till Lapland Gardening. Även om uppdateringar har saknats sista åren så har bloggen legat där och liksom väntat.  Kanske blir det någonting annat någon gång någonstans, men aldrig det som varit.

—————————————————————————

Aldrig hade jag kunnat anat att förra sommaren skulle bli den sista. Aldrig!

Vi hade ju så många planer och så mycket att göra. Du och jag pappa!
Allt skulle ordna sig och vi skulle kunna fortsätta i all evinnerlig tid med det farmor Astrid en gång hade påbörjat.
Trädgården här i landet ovan alla trädgårdslogikers föreställningar om vad en trädgård är, hur man odlar trädgård och hur en trädgård bör se ut skulle fortsätta utvecklas och vår fantasi hade inga gränser.
Den vita zonen på kartan skulle fortsätta att trotsas. Om och om igen.
Riddarsporrar så höga att man fick stå på tå för att nå ända upp. Små, små tusensköna som spred sig som rinnande vatten  ner i gräsmattan och som vi varje år flyttade tillbaka i hopp om att de en gång skulle stanna kvar på sin plats. Brandliljan som blev så intensiv i sin färg att det såg helt magiskt ut där i midnattssolens sken. De där kvällarna när vi inte villa gå och lägga oss utan bara fortsatte att häpnas över vår trädgård här ovan all ära och redlighet. Bänken (ja det heter så här i norr) som vi kallade pionbänken kom att bli en juvel där mitt i allt annat. På något sätt hade vi lyckats hitta en bra plats för pioner och medan du designade och bråkade med stora stenar och mängder med jord, planterade mamma och jag pioner, läste på om benmjöl och planteringsdjup. Pionerna trivdes och det blev någon fler  då och då. Som vi tyckte om den bänken. Hur många gånger försökte du inte sätta ord på din lycka och tillfredsställelse över ditt arbete med trädgården och jag förstod precis vad du menade.
När du fick sitta där på din gräsklippare och vända tillbaka efter ett sånt där långt slag och bara titta på hela trädgården, de tillfällena var värt allt sa du. Den alldeles för korta sommaren med de ögonblick när vi kunde njuta av allt hårt arbete och se hur fint vi gjort var värt allt, precis allt.
Ingenting blir sig någonsin likt igen och det är väl livets gång sägs det. Är väl bara jag som inte vill fatta.
Lena Söderlund - juli 14, 2021 - 7:21 e m

Så fint skrivet, Maria! 🌿💚🌿🥲och så sorgligt. Dessa era blombänkar var sinnebilden av Karats för oss som för det mesta anlände när sommaren i norr är som skönast.
Varma tankar! Lena 🙏

Katarina Pirak Sikku - juli 15, 2021 - 12:52 f m

Fin text om din relation till Sören, Maria. Sorglig också.

Maria - juli 16, 2021 - 7:54 f m

Tack! <3

Maria - juli 16, 2021 - 7:54 f m

Tack! <3

Anette Lundmark - juli 17, 2021 - 4:00 e m

Så fint o vacker skrivet av dig, och vem kunde väl tro att förra sommaren skulle bli Sörens sista sommar där uppe. Har läst om och om igen, och det är så sorgligt och vemodigt ❤️❤️❤️❤️❤️

Maria - juli 19, 2021 - 5:01 e m

Tack kära du <3

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*